Tack o hej!

Det har gått ifrån mig att blogga. Behovet av att berätta vitt och brett om vad jag känner och hur jag tänker har gått över. Jag vill ha lugn och ro, jag vill ha mitt privatliv för mig själv och jag bryr mig inte längre lika mycket om vad andra tycker. Kanske har jag äntligen hunnit ikapp min ålder? Blivit medelålders... Det tar faktiskt emot att vräka ut all ångest, all oro, alla (eventuella) misslyckanden och all strävan att hamna rätt i livet i det offentliga rummet. Så, "Angel Box", vila i frid och tack för mig.

Att lämna slagfältet

Jag läser i en bok att man kan lämna slagfältet. Man kan vända striden ryggen. Jag funderar på det i bilen på vägen hem. Jag tänker att kanske är inte striden nödvändig... Kanske skulle livet bli både enklare och roligare om jag bara gav upp och drog vidare? Varför stanna i något som är en kamp? Kamp innebär ju per automatik att någon vinner och någon förlorar. Kanske förlorar båda när kampen avgörs... Hugg utdelas och sår blir ärr. Varför är det så svårt att våga? Att våga säga "nej" och att våga säga "ja". Ibland är hoppet mer smärtsamt än hopplösheten. Hoppet kan vara en ständig besvikelse medan hopplösheten kan vara ett accepterande. Att acceptera är första steget på den nya vägen, och så blir hopplösheten till nytt hopp. Rikta uppmärksamheten åt rätt håll! Ställ in skärpan! Våga tro och våga gå.

Gnista

Jag är nog som flickor är mest. Jag vill att männen vänder sig om efter mig på gatan. Jag vill ha ett bra jobb med hög lön, känna mig uppskattad och eftertraktad. Jag vill vara snygg och sexig, intelligent och kompetent. Jag vill känna mig åtråvärd både privat och i yrkeslivet. Jag lägger knappt några pengar alls på smink och kläder. Jag jobbar nästan jämt men tjänar inte särskilt bra. Jag närmar mig femtio och är inte så värst snygg. Jag är flitig och trevlig men vad hjälper det? Det är lördagkväll och mannen sitter på kontoret. Ur stereon strömmar operamusik. Jag halvligger i soffan med datorn i knät. Jag undrar... Kan det bli bättre än såhär? Eller är detta max? I mitt inre finns hon, kvinnan som vandrar över soldränkta ängar i Toscana hand i hand med det maskulina in persona. Hon som lever efter eget huvud, framgångsrik och med en förmåga att ta för sig av livets goda med självklarhet. Det finns så mycket jag vill! Det finns så mycket liv kvar i min kropp! Ge mig mod att våga leva livet helt och fullt! Innan det är för sent...

Stagnation

I´m stuck. Stuck in my own life. I want to get out but I can´t find the right way. So, I´m angry... Angry with almost everything. It makes me kind of crazy. Why is it so hard to turn your back on what ever it is that makes you unhappy? Why is it so difficult just going your own way? Why this uncertainty? It´s like walking into a dead end, knowing there´s no way out but still hoping you´re wrong... Stupid!

6 små ord...

Jag vill höra dem en gång.... De sex små orden som skulle göra mig lycklig. Det är ju så enkelt! Säg dem bara! Sex små ord... Vill du gifta dig med mig? Om du frågar så svarar jag JA. Ja svarar JA och blir lycklig. Varför frågar du aldrig?

Älskling...

Tvivlen biter sig fast. Fokus ligger fel. Jag funderar mer på vad han känner än på vad jag själv känner. Älskar han mig tillräckligt för att jag ska våga tro och lita på att det håller?
Jag känner mig ensam och osedd. Han tycker det är löjligt. Kan jag inte förstå att det finns VIKTIGA saker att göra!? Jag tycker det är viktigare att se varann i ögonen, prata och smekas än att läsa G-P, se på TV eller sitta framför datorn. Kanske har jag fel...
Så bråkar vi. Syrliga kommentarer slängs iväg, viljan att misstolka är större än lusten att förstå. Han blir elak, trycker till där det gör ont, går sin väg och jag blir tyst.
Sen delar vi en flaska vin och älskar hett och snabbt innan vi somnar.
Morgonen kommer. Huvudet är fyllt av vin och trötthet, i själen gnager små rester av elakheter. Vi önskar varann en bra dag och hastar vidare.

Ge mig ett tecken

Jag är på besök i ditt liv. Jag bor i ditt hem. Jag kommer aldrig att bära dina barn. Jag kommer aldrig att bära ditt efternamn eller en ring på fingret.

Jag är den obotliga och hopplösa romantikern. Jag hoppas på sånt som aldrig kommer att hända. Du är realisten. Du växer och jag krymper.

Jag skriver kärleksbrev till dig. Du hinner knappt läsa dem, än mindre skriva något till mig. Jag djupdyker i känslolivet. Du surfar på ytan.

Jag är överkänslig och du är klarsynt. Jag är naiv och du är vuxen. Min kärlek till dig börjar sätta sina spår. Jag kan aldrig förändra dig och du kan bara förändra mig till en viss gräns.

En god vän sa att jag bara kommit till den romantiska komedins förvecklingsfas och att det lyckliga slutet kommer om jag bara har tålamod. Vågar jag hoppas? Eller ska jag fly innan hjärtat brister?